Alopeci Universalis
Det är den autoimmuna sjukdom jag har..
Tänkte skriva ner hur min historia har sett ut och hur den ser ut idag.
Första gången jag fick en fläck var jag 17år och gick 2a året i gymnasiet (2004). Min farmor hade precis gått bort och jag trivdes inte i skolan eller med mina lärare. For aldrig till läkaren om denna fläck eftersom jag visste vad det var då mamma också har Alopeci fast areata istället för universalis. Så jag visste alltid att risken för att jag också skulle få det fanns där.
Dom 3 fläckarna jag hade i nacken växte tillbaka väldigt fort. Efter någon vecka hade jag stubb på dom igen så jag släppte det där. Trodde aldrig att jag skulle få tillbaka och absolut inte så pass kraftigt som det blev.
I februari 2010 fick jag en underbar liten son som fick heta Leo. Lyckan var total! Jag och Micke trivdes i rollen som föräldrar och vi hade det bra. Då Leo var kring 2-3månader märkte jag att fläckarna var tillbaka. Fast inte bak i nacken som förra gången utan på sidorna. och vid pannan. Det gick rätt fort från det att jag upptäckte fläckarna tills jag inte hade något hår kvar. Varje kväll kunde jag fylla handfatet med hår. Så pass fort gick det. Efter ca 1månad har jag tappat nästan allt hår på huvudet. Dom få strån som var kvar rakade jag bort.
Då jag hade tappat ungefär 25% av mitt hår beställde jag efter en peruk som jag använde i ca 1v innan jag bestämde mig för att raka huvudet. Att ha peruk var inte alls min grej. Den var varm, kliade och det kändes som jag gick omkring med ett stor pälsmössa på huvudet. Eftersom jag var inne och jobba lite på jobbet där det alltid är riktigt varmt om somrarna så blev det som det blev. Jag rakade huvudet en dag då Micke jobbade och då han kom hem fick han sig en liten chock. Jag hade inte visat mitt huvud för honom innan det. Jag sov alltid med en scarf på huvudet så att han skulle slippa se hur jag såg ut. Såhär i efterhand kan jag ibland ångra att jag inte visade honom hur jag såg ut men samtidigt är jag glad att han slapp..
Då jag gick utanför våran dörr för första gången utan något på huvudet var jag riktigt jävla nervös. Undrade förstås vad alla skulle säga och hur dom skulle reagera. Men det kan jag säga... Ibland är det en fördel att bo på ett litet ställe för har aldrig fått så många fina kommentarer som jag fick då. Folk sa att jag var otroligt modig och stark som vågade och orkade raka huvudet.
Det lilla ruset höll i sig i någon ynka vecka tills ögonbrynen och ögonfransarna föll av. Då kändes det verkligen som att man nådde botten. Det var många kvällar och nätter jag satt på toaletten och grät för att jag tyckte att jag var så oerhört ful och för att jag sörjde mitt hår och mina långa, tjocka ögonfransar.
Nu skulle jag lära mig att måla ögonbryn och eyeliner. Jag hade sällan använt eyeliner och hade väl aldrig behövt fylla i några ögonbryn. Men jag lärde mig det och det är inte förrän nu jag ibland kan tycka att jag faktiskt är lite söt ändå.
Det har inte hänt så mycket mer med håret sen jag tappat all annan kroppsbehåring. Däremot har jag börjat med DCP-behandling och hittills verkar den fungera riktigt bra. Har fått tillbaka lite hår under armarna, på knogarna, på benen och fjunet i ansiktet har kommit tillbaka. Har även fått lite stubb och måste faktiskt raka huvudet ibland för att det sticker upp lite hårstrån här och där. :)
Jag har även varit på Estetic i Umeå och fått mina ögonbryn tatuerade. Var första gången av 3 tillfällen för precis 1vecka sedan. Nu håller skorpan på att lossna och det blir inte mycket färg kvar. Men det sa Maria att det inte skulle vara så det är helt okej. Vi gjorde bara grunden för hur dom kommer att se ut. Nästa gång ska vi gå på lite hårdare med färgen och konturen. Känns jättebra!!! Ska bli så oerhört skönt att slippa tänka på att inte smeta ut sminket eller sudda bort halva ögonbrynet då man tränar.
Men jag sörjer fortfarande mitt hår och mitt utseende. Saknar att fixa håret och måla ögonfransarna. OM jag får tillbaka håret och ögonfransarna kommer jag att ta hand om det betydligt bättre än vad jag gjorde förut. Har ska det packas in och friseras flitigt. HOPPAS, HOPPAS, HOPPAS att det kommer tillbaka!!!!!!!
Jag är så oerhört glad och stolt att jag har så otroligt fina människor i min närhet. Vad hade jag gjort utan Micke, mamma, pappa, syskonen och mina nära vänner!? Jag tror att jag hade blivit knäpp. Micke har helt klart varit ett enormt stöd för mig då jag tappade håret. Att han fortfarande kände åtrå efter mig tyckte jag var helt fantastiskt! Kan säga att min kärlek för Micke blev betydligt djupare efter vad jag gick igenom då. Jag har verkligen hittat THE ONE!! Sen att han har gett mig 2 underbara pojkar är en gudomlig bonus!
Lite bilder från då jag hade hår ska jag bjuda på. Även någon bild utan kommer också. :)
Mitt långa, mörka hår som jag saknar!
Det gick även alldeles utmärkt att locka det
Här är jag och syrran på 70tals fest
Jag och en liten Leo
Detta blev taget imorse med Isac
Trots att jag hatar det som har hänt mig så kan jag inte annat än att uppskatta det med. Har aldrig lärt mig så mycket om mig själv som jag gjort dom senaste åren. Även att uppskatta saker som man annars tar för givet..
Visst har jag även fått en del dumma kommentarer men dom har varit så pass få som dom tänker jag inte på så mycket. Tänker mer på alla dom otroligt fina kommentarerna man fått genom åren. Ett minne som kommer att etsa sig fast är från i lördags på talludden. Det var en tjej som kom fram till mig och bara öste ur sig beröm över mitt utseende. Hon hade aldrig sett en så snygg tjej och hon beundrade verkligen mig och mitt mod. Hon var på fyllan men det hon sa kändes verkligen äkta. Jag gick då därifrån med ett stort leende på läpparna! :)
Tänkte skriva ner hur min historia har sett ut och hur den ser ut idag.
Första gången jag fick en fläck var jag 17år och gick 2a året i gymnasiet (2004). Min farmor hade precis gått bort och jag trivdes inte i skolan eller med mina lärare. For aldrig till läkaren om denna fläck eftersom jag visste vad det var då mamma också har Alopeci fast areata istället för universalis. Så jag visste alltid att risken för att jag också skulle få det fanns där.
Dom 3 fläckarna jag hade i nacken växte tillbaka väldigt fort. Efter någon vecka hade jag stubb på dom igen så jag släppte det där. Trodde aldrig att jag skulle få tillbaka och absolut inte så pass kraftigt som det blev.
I februari 2010 fick jag en underbar liten son som fick heta Leo. Lyckan var total! Jag och Micke trivdes i rollen som föräldrar och vi hade det bra. Då Leo var kring 2-3månader märkte jag att fläckarna var tillbaka. Fast inte bak i nacken som förra gången utan på sidorna. och vid pannan. Det gick rätt fort från det att jag upptäckte fläckarna tills jag inte hade något hår kvar. Varje kväll kunde jag fylla handfatet med hår. Så pass fort gick det. Efter ca 1månad har jag tappat nästan allt hår på huvudet. Dom få strån som var kvar rakade jag bort.
Då jag hade tappat ungefär 25% av mitt hår beställde jag efter en peruk som jag använde i ca 1v innan jag bestämde mig för att raka huvudet. Att ha peruk var inte alls min grej. Den var varm, kliade och det kändes som jag gick omkring med ett stor pälsmössa på huvudet. Eftersom jag var inne och jobba lite på jobbet där det alltid är riktigt varmt om somrarna så blev det som det blev. Jag rakade huvudet en dag då Micke jobbade och då han kom hem fick han sig en liten chock. Jag hade inte visat mitt huvud för honom innan det. Jag sov alltid med en scarf på huvudet så att han skulle slippa se hur jag såg ut. Såhär i efterhand kan jag ibland ångra att jag inte visade honom hur jag såg ut men samtidigt är jag glad att han slapp..
Då jag gick utanför våran dörr för första gången utan något på huvudet var jag riktigt jävla nervös. Undrade förstås vad alla skulle säga och hur dom skulle reagera. Men det kan jag säga... Ibland är det en fördel att bo på ett litet ställe för har aldrig fått så många fina kommentarer som jag fick då. Folk sa att jag var otroligt modig och stark som vågade och orkade raka huvudet.
Det lilla ruset höll i sig i någon ynka vecka tills ögonbrynen och ögonfransarna föll av. Då kändes det verkligen som att man nådde botten. Det var många kvällar och nätter jag satt på toaletten och grät för att jag tyckte att jag var så oerhört ful och för att jag sörjde mitt hår och mina långa, tjocka ögonfransar.
Nu skulle jag lära mig att måla ögonbryn och eyeliner. Jag hade sällan använt eyeliner och hade väl aldrig behövt fylla i några ögonbryn. Men jag lärde mig det och det är inte förrän nu jag ibland kan tycka att jag faktiskt är lite söt ändå.
Det har inte hänt så mycket mer med håret sen jag tappat all annan kroppsbehåring. Däremot har jag börjat med DCP-behandling och hittills verkar den fungera riktigt bra. Har fått tillbaka lite hår under armarna, på knogarna, på benen och fjunet i ansiktet har kommit tillbaka. Har även fått lite stubb och måste faktiskt raka huvudet ibland för att det sticker upp lite hårstrån här och där. :)
Jag har även varit på Estetic i Umeå och fått mina ögonbryn tatuerade. Var första gången av 3 tillfällen för precis 1vecka sedan. Nu håller skorpan på att lossna och det blir inte mycket färg kvar. Men det sa Maria att det inte skulle vara så det är helt okej. Vi gjorde bara grunden för hur dom kommer att se ut. Nästa gång ska vi gå på lite hårdare med färgen och konturen. Känns jättebra!!! Ska bli så oerhört skönt att slippa tänka på att inte smeta ut sminket eller sudda bort halva ögonbrynet då man tränar.
Men jag sörjer fortfarande mitt hår och mitt utseende. Saknar att fixa håret och måla ögonfransarna. OM jag får tillbaka håret och ögonfransarna kommer jag att ta hand om det betydligt bättre än vad jag gjorde förut. Har ska det packas in och friseras flitigt. HOPPAS, HOPPAS, HOPPAS att det kommer tillbaka!!!!!!!
Jag är så oerhört glad och stolt att jag har så otroligt fina människor i min närhet. Vad hade jag gjort utan Micke, mamma, pappa, syskonen och mina nära vänner!? Jag tror att jag hade blivit knäpp. Micke har helt klart varit ett enormt stöd för mig då jag tappade håret. Att han fortfarande kände åtrå efter mig tyckte jag var helt fantastiskt! Kan säga att min kärlek för Micke blev betydligt djupare efter vad jag gick igenom då. Jag har verkligen hittat THE ONE!! Sen att han har gett mig 2 underbara pojkar är en gudomlig bonus!
Lite bilder från då jag hade hår ska jag bjuda på. Även någon bild utan kommer också. :)
Mitt långa, mörka hår som jag saknar!
Det gick även alldeles utmärkt att locka det
Här är jag och syrran på 70tals fest
Jag och en liten Leo
Detta blev taget imorse med Isac
Trots att jag hatar det som har hänt mig så kan jag inte annat än att uppskatta det med. Har aldrig lärt mig så mycket om mig själv som jag gjort dom senaste åren. Även att uppskatta saker som man annars tar för givet..
Visst har jag även fått en del dumma kommentarer men dom har varit så pass få som dom tänker jag inte på så mycket. Tänker mer på alla dom otroligt fina kommentarerna man fått genom åren. Ett minne som kommer att etsa sig fast är från i lördags på talludden. Det var en tjej som kom fram till mig och bara öste ur sig beröm över mitt utseende. Hon hade aldrig sett en så snygg tjej och hon beundrade verkligen mig och mitt mod. Hon var på fyllan men det hon sa kändes verkligen äkta. Jag gick då därifrån med ett stort leende på läpparna! :)
